21 december 2020
Förundran, sorgsenhet och hopp inför 2021
Ännu ett år snart till ända. År 2020, ett exceptionellt år, på många sätt. Och nu, tid för tillbakablick och summering. Min sammanfattade känsla är nog förundran. Men också sorgsenhet och kanske lite hopp.
Förundran över hur vi agerar, hur sårbart vi har byggt det här samhället och kring vad det är som skrämmer oss, egentligen. Ett virus får regeringar att stänga ner och folk att börja omvärdera sina liv. I all högteknologisk effektivitet har vi glömt att förbereda oss för en pandemi, vilken vi visste förr eller senare skulle komma. Vår beredskap var inte så god och rädslan har hos en del närmat sig skräck. Förundran över hur lätt vi har att se just nu och här som det normala. Och hur svårt det är att föreställa sig tio, trettio eller femtio år bakåt, ens för de som var med då.
Sorgsenhet över att vi inte förmår skilja stort från smått. För mig är inte corona den stora utmaningen den här världen står inför. Nej, jag ser väldigt många andra utmaningar och hot, som jag skulle räkna större. Att november 2020 är den varmast noterade november någonsin gör mig rädd och sorgsen. De värden vi håller på att förlora genom exploateringen av den här jorden är stora. Det gör mig sorgsen att se att vi inte förmår agera ansvarsfullt och långsiktigt. Hur dumt kortsiktiga vi tenderar att vara.
Hoppet då. Hoppet infinner sig när jag ser vad vi faktiskt kan göra, och hur fort vi kan förändra om vi verkligen vill. Världen har blivit liten och vårt beroende av varandra är tydligt. Det spelar ingen roll vem du är. Ingen kommer undan vare sig virus eller klimatförändringar. Och, vi har ofta en ovilja eller rädsla inför förändring. Men, så förändringsbenägna vi ändå är. Det tar inte så lång tid för oss att hitta nya vanor, glädjeämnen eller arbetssätt. Kan vi göra det för ett virus, kan vi också göra det av andra skäl.
Med den känslan av hopp lämnar jag nu snart 2020, och har förhoppningar om ett gott 2021.
/Christel Gustafsson, regional utvecklingsdirektör