4 november 2022
Personal på IVA skriver dagbok – för patientens och anhörigas skull
– De första två veckorna är helt svarta för mig, jag minns ingenting. Så beskriver Robert Sandberg den första tiden när han var inlagd på intensivvårdsavdelningen, IVA, i våras. Åtta veckor senare var han pigg nog att flytta till en annan avdelning och med sig hade Robert tre fulla IVA-dagböcker där personalen dag för dag hade antecknat vad han varit med om. Han har inga egna minnen förrän i slutet av första boken.
De patienter som varit inlagda på IVA i mer än 72 timmar får en dagbok som personalen fyller i. IVA-dagboken ska vara ett stöd i bearbetningsprocessen som ofta startar när patienten börjat återhämta sig. Anna-Gunnel Johansson, undersköterska, och Monica Frisén, intensivvårdssjuksköterska, minns Roberts tid på IVA väl:
Vi upplevde dig som fullt medveten under delar av den tiden du beskriver som svart, eftersom du kommunicerade med oss, säger Anna-Gunnel till Robert.
Det är vanligt att inte ha fulla minnen från IVA, för att man har varit väldigt svårt sjuk, medicinerad eller nedsövd, det är därför vi skriver i dagboken varje dag oavsett hur vi upplever patienten, fortsätter Monica.
Hej Robert, idag har du…
Dagboken fyller en viktig funktion. Personalen antecknar vad som har hänt under dagen, av typen ”Hej Robert, idag har du…” varit ute, haft mycket oro eller anhöriga varit på besök, medan det rent medicinska antecknas i journalen. Även anhöriga uppmuntras att skriva i dagboken, som förutom plats för fritext också innehåller information om IVA, bilder på utrustning som finns i rummen och frågor till anhöriga om patientens personlighet och intressen.
Vi skriver även om det inte har hänt något särskilt. Annars kan patient och anhöriga bli oroliga: varför skrev de inte i natt? Var jag jättesjuk, hade de inte tid? Vi klistrar även in bilder som vi tar, säger Monica.
När patienten mår bättre får man dagboken med sig som sin privata ägodel och kan ha den som stöd när insikten om vad man har varit med om kickar in. Dagboken är också till stor hjälp för anhöriga som ofta upplever tiden på IVA som mycket mer intensiv.
Mamma och pappa läste i böckerna under tiden, men min sambo var hos mig i princip varje dag så hon behövde inte läsa i dem. Nu när jag väl har kommit hem har det dröjt väldigt länge innan hon ville titta i dem, det är jobbigt för henne att återuppleva, berättar Robert. Han fortsätter:
Att öppna dagböckerna var… intressant. Att få veta vad som faktiskt har hänt. Man inser inte allvaret när man är mitt i det men nu i efterhand är det skönt att kunna gå tillbaka, särskilt när man, som jag, börjar minnas fragment av vad som har hänt. Att då kunna läsa i dagboken och jämföra det som står med sina egna minnen.
Återbesök med stöd att bearbeta
Anna-Gunnel och Monica jobbar på post-IVA, en enhet dit patienterna får komma två och sex månader efter att de har varit inlagda på IVA, för att få hjälp med att bearbeta vad som har hänt. Besöken är frivilliga. Då går man ofta igenom dagboken.
Det är såklart en traumatisk upplevelse att vara så sjuk och många upplever stress efteråt, därför träffas vi och går igenom vad som har hänt. Patienten och de anhöriga får ställa frågor. Vissa upplever post-traumatiskt stressyndrom då kan vi också fånga upp det och remittera till kurator, säger Monica.
Vi erbjuder också att man får gå ner och se avdelningen och något av rummen, för att bearbeta. Den biten är ofta jobbigare för de anhöriga, fortsätter Anna-Gunnel.
Under återbesöken går man också igenom hur patienten mår och vad man orkar nu jämfört med före inläggningen på IVA. Resultaten registreras och följs upp nationellt.
Intervjun hålls nästan på dagen sex månader efter att Robert, då svårt sjuk lades in på IVA. Robert, Anna-Gunnel och Monica lärde känna varandra väl under de åtta veckorna och när de tre lämnar lokalen småpratar de om gamla minnen och kommer med hälsningar från sjukhuset.
Dagböckerna är fina att ha, för att även kunna minnas de som jobbat och tagit hand om en, säger Robert.
Det är fantastiskt att få träffa dig igen och se hur väl du har återhämtat dig Robert, avslutar Anna-Gunnel och Monica.
IVA-dagboken är ett exempel på hur vården jobbar med personcentrering.
Läs mer här: