23 mars 2026
Långtidsuppföljning visar på goda resultat av frakturförebyggande insatser för kvinnor
En satsning på individanpassat stöd i primärvården med fysisk träning, fallförebyggande åtgärder och skelettstärkande läkemedel kan ge långsiktiga effekter för äldre kvinnor med hög risk för benskörhetsfrakturer. Det visar en ny 20-årsuppföljning av en studie från Region Kronoberg.
Frakturer i samband med fallolyckor och benskörhet blir vanligare med åldern och är ett stort hälsoproblem. Varannan kvinna över 50 år får någon gång en fraktur. Den allvarligaste typen är höftfraktur och (mindre ofta) bäckenfraktur, där omkring en fjärdedel av patienterna avlider inom ett år. Sverige tillhör de länder med högst frakturrisk hos äldre och antalet väntas öka i takt med en åldrande befolkning.
Att förebygga frakturer är därför mycket viktigt. Forskare i Region Kronoberg har nu publicerat en vetenskaplig artikel som undersöker vilka långsiktiga effekter fallförebyggande åtgärder och riktade läkemedelsinsatser kan ge. Studien omfattar kvinnor i åldern 70–100 år och följer effekterna av en primärvårdsbaserad frakturförebyggande behandling som gavs till 434 kvinnor i Vislandaområdet under åren 2002–2004. Resultatet jämfördes mot normalbehandling för dubbelt så många kvinnor i angränsande kommuner.
– Det anmärkningsvärda var att vi satsade på fysisk träning bland de kvinnor med högst höftfrakturrisk, och inte enbart på medicinering mot benskörhet som annars är vanligt, säger Daniel Albertsson, distriktsläkare, som genomfört studien med bland andra professor Hans Thulesius.
Daniel Albertsson och Hans Thulesius.
Breda förebyggande insatser
Alla kvinnor i behandlingsgruppen fick råd om levnadsvanor, träningsinstruktioner och information om fallrisk. De med högst risk för fraktur gavs även hemträning och gruppträning på vårdcentral med fokus på fysisk aktivitet, benmuskelstyrka och balans, samt andra åtgärder för att minska fallrisken i hemmet. Alla kvinnorna erbjöds även enkel bentäthetsmätning på vårdcentralen och vid tydligt ökad höftfrakturrisk kombinerades träningen även med läkemedel mot benskörhet, kalcium med vitamin D och ibland bisfosfonat.
Uppföljningar visade att deltagarna inte promenerade mer, men att de tränade mer hemma och förbättrade sin förmåga att resa sig från sittande, en funktion som visat sig ha stark koppling till både överlevnad och framtida hälsa.
– Uppresningsförmåga är en mycket viktig markör. Vid 10 års uppföljning ser vi att det skiljer drygt 4 år i livslängd mellan dem som klarar att resa sig från en stol fem gånger (utan att hjälpa till med armarna) och dem som inte gör det, säger Daniel Albertsson.
Nyckeln är fysisk aktivitet
Efter 20 år var andelen kvinnor som fick upprepade frakturer 23 procent lägre i behandlingsgruppen, och opublicerade resultat visar att även den årliga risken för att få någon fraktur hade minskat tydligt. Forskarna såg även att antalet kvinnor med höftfrakturer verkade minska lite efter behandlingen samt att livslängden verkade öka, även om dessa skillnader var osäkra och inte var statistiskt säkerställda.
I kontrollområdet visade resultaten efter 2,5 år att uppresningsförmågan tydligt hade försämrats.
– Nyckeln är rörelse. När man slutar röra sig tappar man både i balans och styrka. För de allra flesta äldre är regelbunden fysisk aktivitet en skyddsfaktor, inte en hälsorisk, säger Daniel Albertsson.
– Fråga patienten vad de själva skulle vilja göra och klarar att genomföra framöver. Den fysiska träningen handlar inte bara om att förebygga frakturer, utan om bra rörlighet som kan underlätta för en fungerande vardag och socialt liv. Även om man inte kan gå långa sträckor kan en kort daglig promenad ute, gärna i solen, göra skillnad.
Resultaten kompletteras nu med en hälsoekonomisk analys som ska presenteras vid en internationell konferens under våren.