8 september 2025
Ny avhandling: Så kan hot och våld i rättspsykiatrin hanteras i samarbete med patienterna
Hur kan vi mäta aggression och utagerande beteende hos patienter inom rättspsykiatrin – och hur kan vi tillsammans med patienterna hantera risken för hot och våld? Det är frågor som Johan Berlin, legitimerad psykolog vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, har fördjupat sig i.
Den 5 september disputerade Johan Berlin vid Lunds universitet med en avhandling som belyser både mätmetoder och hur risken för hot och våld kan hanteras i samarbete med patienter som vårdas i inneliggande rättspsykiatrisk vård.
Vi behöver pålitliga metoder för att förstå och hantera våldsbeteenden. Men det räcker inte. Avhandlingen visar att det också är viktigt att patienterna får möjlighet att vara delaktiga i vården och i planeringen av hur vi arbetar med risker, säger Johan Berlin.
Johan Berlin disputerade med sin avhandling vid Lunds universitet i fredags.
Fyra delstudier om mätning och samarbete
Avhandlingen omfattar fyra delstudier. I de två första studierna undersökte Johan hur olika mått på aggression och utagerande beteendeproblematik hänger ihop med varandra och med tidigare brottslighet. Han granskade också om dessa mätmetoder är tillförlitliga och användbara i rättspsykiatriska och kriminalvårdande sammanhang.
De senare delstudierna fokuserade på hur risken för hot och våld kan hanteras med så kallade kollaborativa våldsriskhanteringsplaner – en metod där patienten själv är delaktig i att kartlägga risker och planera insatser. Studierna bygger på kvalitativa innehållsanalyser av material från patienter.
Det finns ett stort värde i att bjuda in patienterna i riskhanteringsarbetet. Många upplevde det som meningsfullt att vara delaktiga i våldsriskplaneringen. Samtidigt är det tydligt att metoden måste vara fullt implementerad för att fungera som tänkt, säger Johan Berlin.
Patientdelaktighet kräver mer än en metod
Resultaten visar att metoden kan användas på ett relevant sätt och att många patienter upplevde arbetet med våldsriskhanteringsplanerna som meningsfullt och att det gav utrymme för viss grad av delaktighet. Samtidigt var vissa patienter mer tveksamma och upplevde att metoden inte alltid möjliggjorde verklig delaktighet, särskilt när den inte var fullt implementerad i den kliniska vardagen.
Avhandlingen visar att delat beslutsfattande och patientdelaktighet är viktiga begrepp i relation till hanteringen av risken för hot och våld. Men den pekar också på att dessa begrepp ibland kan vara otillräckliga och kan behöva kompletteras med andra modeller för kliniskt tänkande och beslutsfattande.