3 juni 2026
”Fråga mig hur vi gör det här tillsammans”
När Isabelle var i äldre tonåren fick hon diagnosen bipolär sjukdom. I dag, nästan 20 år senare, lever hon ett välfungerande liv – med stöd från psykiatrin och med strategier för att hantera sin sjukdom.
Jag är jättenöjd med vården och personalen. Det har varit en resa, särskilt i början när vi behövde prova oss fram för att hitta rätt behandling. Men i dag mår jag bra, säger Isabelle.
Hon beskriver hur sjukdomen går i skov, med perioder av både depression och mani. Därför har hon fortsatt kontakt med vården och följer upp sin behandling regelbundet.
Jag har lärt känna min sjukdom, mina tidiga tecken och vilka verktyg som fungerar för mig.
Delaktighet gör skillnad
För Isabelle är en sak särskilt viktig i mötet med vården: att bli delaktig.
Det jag uppskattar mest är när vårdpersonal säger ”hur gör vi det här tillsammans?” eller ”hur lägger vi en plan tillsammans?”. Att min åsikt vägs in och att jag får vara med i besluten.
Samtidigt beskriver hon att behoven kan se olika ut beroende på hur hon mår.
Ibland vill jag vara med och resonera. Men om det brakar loss och jag är i ett skov, då kan jag behöva att någon tar tydligare beslut. Det handlar mycket om att möta patienten där den är.
Ett bemötande som förändrade allt
En avgörande vändpunkt i Isabelles liv var när hon fick en fast vårdkontakt.
När jag fick min diagnos kändes det som att en del av mig dog. Jag tappade mitt värde. Men min fasta vårdkontakt tog sig tid, lyssnade och gav mig tillbaka tron på mig själv.
Hon beskriver ett bemötande präglat av tålamod, medmänsklighet och kreativitet.
Om jag inte förstod med ord så ritade han upp det. Han gav inte upp. Det förändrade mitt liv.
Att bli lyssnad på – även när det är svårt
Isabelle lyfter också vikten av att vården fortsätter att höra av sig, även när hon själv inte orkar.
När jag är deprimerad kanske jag inte svarar. Men vården fortsätter ringa, skickar sms eller mejl. Just då kan det kännas jobbigt, men det betyder mycket att någon inte ger upp.
Hon berättar också om situationer där bemötandet inte fungerade lika bra – och vad som hade kunnat göra skillnad.
När jag hade vanföreställningar och var rädd, blev jag motsagd. Det gjorde mig mer stressad. Det hade varit bättre om personalen sagt ”jag förstår att du upplever det så, men jag ser det inte”. Att bli bekräftad i upplevelsen, utan att förstärka den.
”Låt mig vara med”
Till vårdpersonal har Isabelle ett tydligt medskick:
Utgå från att vi gör det tillsammans. Fråga hur jag känner inför det ni föreslår. Även om alternativen är få så betyder det mycket att få vara delaktig.
För henne handlar det i grunden om något enkelt – men avgörande.
Att bli lyssnad på, förstådd och bemött som en person. Det gör hela skillnaden.